Hej allihopa, hoppas att ni mår bra!
Idag har jag tänkt att prata om maten som blev min bästa vän.
Runt år 2005-2006 när jag började mellanstadiet så började även jag sluta bry mig om vad jag åt,när jag åt eller hur mycket.
Allt började med att jag blev mobbad för att jag hade kort hår, såg ut som en kille och var större än alla andra vilket ledde till att jag åt när jag mådde dåligt.
Efter skolan och fritids gcik jag hem och åt 3-4 smörgåsar, en kopp med oboy och sen 1 timme senare kunde jag äta middag tillsammans med familjen och då tog jag oftast en stor portion och sen kunde jag ta en portion till.
Efter 2 timmar igen så kunde jag äta chips, godis, bullar eller nästan vad som helst som fanns hemma och sen så skulle man äta kvällsmat på det också, det blev oftast 3-4 smörgåsar med läsk eller oboy.
När det blev lördag och man fick köpa godis så köpte aldrig jag lite godis, jag köpte oftast ganska mycket och jag kunde äta upp det på 1 kväll eller så sparade jag lite så jag kunde äta dagen efter också.
Detta fortsatte även på högstadiet, jag var större än alla andra och jag åt nästan hela tiden när jag var hemma, jag kunde liksom äta när jag hade tråkigt och inte visste vad jag skulle göra.
Jag åt frukost, sen åt jag lunch i skolan, smörgås när jag kom hem, middag när mamma och pappa slutat jobbet, sen åt jag alltid på något, sen åt jag kvällsmat, efter kvällsmaten kunde jag äta på något igen.
Maten blev liksom som en vän som alltid fanns där när ingen annan gjorde det.
På gymnasiet började jag hålla lite koll på vad jag åt och hur mycket men det höll inte så länge för jag tröttnade då jag inte såg resultaten snabbt nog vilket gjorde att jag började äta stora portioner och smååt hela tiden.
Även på gymnasiet gick jag igenom ganska jobbiga perioder som gjorde att jag smååt hela tiden vilket gjorde att jag hamnade där jag hamnade.
Ibland önskar jag att någon hade sagt tidigiare till mig hur jag dödade mig själv långsamt, för hade jag fortsatt som jag gjorde så hade inte jag levt så länge till.
Men att äntligen inse vad det var man stoppade i sig och äcklas av det gör mig förbannad på att man kunde stoppa i sig det.
Dock är det så sköt att slippa äta sånt för jag mådde så dåligt till att äntligen må bra utan sån mat.
Att kunna leva ett normalt liv och att äntligen säga att jag mår bra och är lycklig.
Nu kommer min resa att fortsätta mot ett hälsosammare Emelie och jag kommer att kämpa på!
Kommentera