För Juli månad vägde jag in mig på 97,2 kg och 114 cm runt midjan!
 
Augusti månad har varit en ganska bra månad ändå tycker jag.
Åkte på en jäkla förkylning i början/mitten av månaden men den försvann ändå ganska fort igen då jag började med att dricka multivitamin brus (vitamintillskott) och fortsatte att träna. Dock så märkte jag ju av några gånger att det var jobbigare att träna vissa dagar än andra.
Jag har satt nya rekord på mina promenader med 3 gånger denna månad vilket jag inte brukar göra på 1 månad.
 
Överansträngningen kom även tillbaka efter förkylningen då den försvann ett tag vilket jag tyckte va bra för då kunde jag träna på som jag ville. Men nu när den är tillbaka så jag får vara mer försiktigt med träningen (dock är jag ganska envis så jag brukar köra på ändå) och lyssna på när kroppen säger ifrån.
 
Patrik var även hemma i Mariestad och checkade av med mig om hur det har gått och hur jag ska fortsätta tänka när det gäller kosten och träningen.
Vi har även ändrat lite i schemat på gymmet med och det tycker jag ändå har gått bra så här långt.
 
 
Denna månad stannade vågen på 94,8 kg och 112 cm runt midjan! Så på 9 månader har jag gått ner 29,1 kg!
Så otroligt tacksam för allt som händer och allt som jag är med om, en resa som jag aldrig kommer att glömma oavsett om det är motgångar eller medgångar!
Tack till alla som stöttar mig!
 
    
 
 
Den till vänster är från 30e November 2016 och den till höger är från 30e Augusti 2017 och detta gäller för båda bilderna!
 
 
 
 
Hej alla läsare, är det bra med er?  Med mig är det bara bra idag, lite trött efter ha gymmat på förmiddagen/eftermiddagen och sedan hem i några timmar för att sedan gå ner till bowlinghallen för att ta hand om ungdomarnas träning.
 
Jag måste berätta en sak för er som hände mig idag, det är en ganska positiv sak men lite dyrt för plånboken.
Efter jag varit på gymmet, kommit hem och duschat så ska jag leta reda på byxor som jag ska ha på mig. Då tänkte jag att idag ska det var jeans och jag började ta fram alla mina jeans som jag har, men det var bara 2st som passade, så av 6-8 par jeans är det bara 2 par som passar och dom två paren är exakt likadana och i samma storlek. Det är dags för mig att sälja mina gamla och köpa nya jeans, kan inte gå runt med förstora byxor heller.
Jag börjar verkligen känna och se på mina kläder att de börjar blir ganska förstora men samtidigt så vill jag kunna fortsätta använda dom, sen vill jag även inte att det ska se dumt ut när jag har förstora kläder på mig för att då kanske det känns som att jag försöker dölja något som jag inte behöver dölja längre.
Jag vill ändå inte köpa på mig för mycket kläder heller för att jag kommer inte kunna använda dom så mycket heller då jag fortsätter att gå ner vikt och då känns det bara onödigt att köpa så mycket när jag snart får sälja det vidare eller ge det till behövande.
Är ändå stolt över mig själv att jag har lyckats göra denna resa så här långt och att det visar sig på kläderna är bara något positivt tycker jag.
Önskar bara att jag kunde använda mina kläder längre för det känns så jobbigt att jag kanske hinner använda kläderna 5-6 gånger och sedan så har de hunnit bli lite stora och då kan jag inte ha dom för att det inte ska se dumt ut. 
Så har ni tips på vad jag kan göra istället för att köpa nya kläder hela tiden så tar jag tacksamt emot det.
 
På tal om något helt annat, på onsdag är det invägning för denna månad och jag hoppas att jag ligger under 95kg eller på 94. Jag har haft en bra känsla hela denna månad med träningen och allt så jag hoppas att det visar sig på vågen på onsdag.
Samtidigt ill jag inte ha för höga förväntningar för då blir jag bara besviken om jag inte når mitt mål så jag ska fortsätta träna på och så får vi se vad resultatet blir på onsdag förmiddag/eftermiddag.
Då kommer det komma upp nya bilder och jag berättar lite om hur denna månad har varit.
 
Det var allt för mig idag!
Kram Emelie
Hej! Allt bra med er läsare?
Idag har jag tänkt att skriva om att få motivation från andra och hemifrån.
När jag började med den här resan så hade jag ganska många vänner och släkt som stöttar/stöttade mig i detta men under tidens gång har vissa fallit bort och vissa har självmant valt att inte stötta mig.
Det är upp till var och en att göra som de vill och vill de inte sötta mig så behöver dom inte göra det för jag ska inte tvinga någon att göra det.
 
De som stöttar mig är min släkt som jag inte träffar så jätte ofta tyvärr men när vi väl träffas så får jag motivation från dom att fortsätta träna och göra detta för min egen skulle och inte för någon annan.
När jag är med min släkt känner jag att jag kan vara mig själv för typ första gången på flera år och jag orkar leka med mina kusiner mycket mer än vad jag gjorde innan.
 
Min familj tycker jag har stöttat mig helt okej ändå, ibland har fått höra att jag kan ju ta en bulle ändå för att unna mig något eller ta en glass eller en tårtbit. Jag vet att jag inte klarar av att göra det nu för att då skulle det inte sluta med 1 bit av något utan då blir det flera stycken och jag vill inte att det ska hända. Jag vill kunna nåt mitt mål nån gång och tar jag då en tårtbit eller en bulle så känner jag att jag har misslyckats med allt.
Men jag tycker ändå att de stöttar mig för dom frågor hur det går för mig i träningen och allt sånt, och de ser ju på mig också att jag blir gladare när jag har tränat och dom märker ju även på mina kläder att jag går i rätt riktning.
 
Sen har jag några vänner med som stöttar mig otroligt mycket i detta och dom vännerna betyder så mycket för mig för utan dom hade jag nog inte kämpat vidare så bra som jag har gjort.
 
Den första vännen är Anton och han har även stöttat mig sedan starten. Jag kan prata med honom om allt mellan himmel och gjord, om det går bra eller dåligt med träningen eller med maten. Kan även prata med honom om jag får en motgång som jag tycker är jobbig eller om jag får en medgång som jag vill dela med mig av så finns han alltid där.
Önskar att fler hade en Anton i sitt liv för att han stöttar mig i detta oavsett vad jag väljer att göra, ibland kanske han säger vad han tycker och tänker vilket kanske får mig på andra tankar för att se olika lösningar på en situation.
 
Den sista personen är Patrik som ni kanske redan har listat ut.
Han är ju den första personen som stöttade mig i detta eftersom han var den som gav mig denna chans till att förändra mitt liv helt och hållet.
När jag får en motgång så finns han där och försöker få mig på andra tankar, även om han kanske inte här hos mig fysiskt utan bara psykiskt så hjälper det för stunden.
När jag sedan får en medgång och han blir jätte glad så blir jag också glad, för då känner jag verkligen att jag har lyckats.
Fast att det har varit många gånger som jag har velat ge upp så har han fått mig på andra tankar och fått mig att fortsätta kämpa vidare för att jag ska må bättre och få ett bättre liv.
Jag är evigt tacksam för denna chans som jag fått och jag ska verkligen ta vara på den här chansen, men ett tack till honom kommer aldrig att räcka för allt som han har gjort för mig hittills.
 
Jag skulle kunna skriva en bok om alla som stöttar mig men det får räcka för idag.
Så tack till alla som finns här för mig, det betyder jätte mycket för mig.
 
Kram Emelie